Jag fick en intressant bok av min syster för ett tag sedan. Äldst, yngst eller mittemellan. Den handlar om hur vi präglas av vart vi står i syskonskaran. Jag är yngst i min familj, med två storasyskon. Men jag beter mig inte som ett småsyskon för det, utan som ett endabarn. Min storebror är 15 år äldre än mig, och min storasyster är 9 år äldre. Detta gör mig till ett funktionellt endabarn, jag har syskon men jag är uppfostrad på samma vis som ett endabarn.
Som liten var jag väldigt lillgammal, och jag får fortfarande höra att jag är den 40-åriga tanten i mitt kompisgäng. Jag var alltid lite av en ensamvarg och tyckte om att gå min egna väg. Jag har mycket vänner men jag tycker om att vara för mig själv och väljer ganska ofta att vara det. Dessutom har jag alltid blivit väldigt bortskämd av mina föräldrar och min uppväxt har gjort mig till den ansvarsfulla och ambitiösa människa jag är idag.
Dessvärre så har jag svårt att försvara mig själv och att hantera konflikter. Jag tycker att det är obehagligt att få kritik och suger ofta i mig allt dåligt även om det inte stämmer. Detta är ju helt naturligt eftersom jag aldrig hade någon att bråka med när jag var liten. En annan förmåga är att jag har väldigt svårt att dela med mig, tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt om någon vill låna något av mig.
Det som jag egentligen ville komma fram till med detta inlägget var att det är oerhört intressant hur ens barndom kan påverka ens vuxna liv så mycket. Den roll vi haft som barn vill vi hela livet försöka hitta tillbaka till. Och det är ingen slump att jag och Martin trivs så bra ihop eftersom han också är ett funktionellt endabarn. Min storebror är förlovad med en lillasyster. Min storasyster är förlovad med en lillebror. Min pappa som är ett endabarn är gift med mamma som är ett funktionellt endabarn.
